Maria Selmer

Forskare vid avdelningen för Strukturbiologi

Det finns sådant som är för litet för att vi ska kunna se det. Då behöver vi någon som gör det synligt för oss. Maria Selmer arbetar med en metod som gör att hon kan ta fram bilder på hur ett protein egentligen ser ut.

Vad tror du att du skulle arbeta med om du inte var forskare?
Antagligen som projektledare eller ingenjör på något företag.

Vad handlar din forskning om?
Vi vill lära oss mer om de processer i cellen där RNA och proteiner interagerar. För att göra det använder vi oss av röntgenkristallografi, en metod som gör att vi kan ta reda på hur en struktur (till exempel ett specifikt protein) ser ut.

Arbetar du mest i labbet eller framför datorn?
I den här typen av forskning är det ungefär hälften av varje. Det är mycket labbjobb för att få fram materialet som ska studeras, sedan är det en hel del beräkningar och modellbygge vid datorn.

Vilken är den roligaste arbetsupplevelsen?
Det är när man precis har löst en ny struktur. Då får man fram en karta som visar hur proteinet ser ur. Det är en härlig känsla att jag ser någonting som ingen annan har sett förut.

Vilka slags kurser borde man läsa om man vill jobba med samma sak som du?
Man behöver grunda med antingen biologi, kemi eller fysik. Sedan bör man läsa kurser i strukturbiologi. Det finns en kurs i röntgenkristallografi i Uppsala, vilket är väldigt ovanligt vid grundutbildning. Förutom det är det bra om man har läst biokemi och molekylärbiologi.

Vad tycker du är det viktigaste att lära sig under studietiden?
Jag tycker att det är viktigast att man har en bra grund i matte, kemi och biologi. Man kan alltid tillägna sig spetskompetens inom ett område senare när man jobbar. Det är mycket svårare att gå tillbaka och fylla i luckor i baskunskaperna. Att tänka i banor av problemlösning är en annan viktig sak. Problem dyker nämligen upp hela tiden i forskningen. Det kan vara allt från stora projektet till maskiner som krånglar på labbet.

Har du något tips att dela med dig av?
Ja, jag rekommenderar absolut folk att åka utomlands när man gör sin postdoc, även om man har barn. Det är en chans att komma ut i världen. Barn är ofta anpassningsbara och det är en spännande erfarenhet att komma utomlands med familjen samtidigt som man får forska på ett bra ställe. Det är få kvinnor som vågar dra med sig familjen utomlands, men det är ganska många som följer med sina män när de har fått ett jobb utomlands. Själv gjorde jag min postdoc i Cambridge. Jag hade en dotter när vi åkte dit och min andra dotter föddes medan vi var där.

Vad gör du på din fritid?
Jag har fyra barn så det blir mycket tid med familjen. Just nu jobbar jag dessutom halvtid, eftersom jag har tvillingar som bara är åtta månader. Jag sjunger också i en sånggrupp som heter Upptakt.

Förebild: En av mina förebilder är Venki Ramakrishnan, som handledde mig när jag gjorde min postdoc. Han var väldigt bra på att producera utmärkt forskning och samtidigt vara en fantastisk människa som tog hand om alla sina gruppmedlemmar.
Favoritplats: Just nu är den hemma på lekmattan med mina barn.
Största upptäckten: Den struktur som vi löste när jag gjorde min postdoc. Den visade hur ribosomen binder till tRNA och mRNA.

Sara Engström